Katherine Jeter och upprinnelsen till sårbehandling med negativt tryck

Hon inledde sin karriär 1968 som en av världens första stomiterapeuter och har sedan dess samlat på sig ett stort antal examina och erfarenheter inom områdena sår, stomier och kontinens. Bland annat är doktor Jeter en ansedd publicerad författare och föreläsare.                                         

Den 31 oktober 1985 fick doktor Jeter uppgiften att ta sig an en intensivvårdspatient med ett stort och långt sår där komplikationer hade uppstått i form av en tarmfistel. Efter att ha undersökt situationen kom Katherine fram till att hon behövde låta dränaget sitta kvar, och det oväntade resultatet blev att en revolutionerande ny sårvårdsmetod upptäcktes.

Fallet var brådskande och problemet behövde lösas snabbt. I slutänden tog det ungefär fem timmar att få fram den lösning som ledde till ett märkbart resultat för patienten.

Katherine Jeter gjorde flera turer med hissen upp och ned flera våningar till materialhanteringsavdelningen för att hämta de artiklar som behövdes för att göra något som aldrig tidigare hade gjorts. Fuktig sårbehandling var redan en väletablerad metod, men den fungerade inte för den mängd sårvätska som krävdes för just det här såret. Katherine Jeter bestämde sig för att använda ett mini-Snyder-dränage från Jackson-Pratt längs mittlinjen av det öppna såret och ett annat dränage längs sårets bas.  Såret täcktes sedan över med fuktig gasväv och tätades under ett transparent filmförband med rosa tejp.

Man fick prova sig fram en del med väggsugning, som var den enda sugmetod man hade att tillgå. Sugningen ställdes till sist in på 60 mmHg. Med denna inställning hölls förbandet snävt mot huden och höll fast dränaget.

Behandlingsdag två var förbandet fortfarande intakt. Katherine Jeter rengjorde såret och såg till att några av fixeringssuturerna togs bort. När de togs bort såg hon att huden därunder hade förbättrats och det var enklare för henne att rengöra området och återskapa förbandet från kvällen före.

Katherine berättar att det hon minns tydligast än i dag är hur mycket tid och kontakt hon ägnade den här patienten.

Hon hade möjlighet att stryka honom över armen, rengöra och sköta om hans sår, se huden läka och ta hand om honom på ett sätt som hon inte kunde göra med de flesta patienter. Hon säger att det är ett privilegium för all vårdpersonal att få ge tröst och omsorg åt en patient som mår så dåligt och har så ont.

Efter bara åtta dagar hade fisteln slutit sig. En månad senare hade såret slutit sig och blivit ett tunt, rakt ärr utan bråckbildning. Katherine Jeter var så förbluffad att hon bad andra sjuksköterskor och läkare att komma in och titta på hur såret hade läkt. De var lika imponerade som hon över den här patientens resultat, och höll utkik efter andra fall som skulle kunna lämpa sig för denna innovativa behandling.

Katherine Jeter skulle komma att upprepa den här metoden på många fler patienter, ständigt med lika imponerande resultat. Titta gärna vidare på filmen för att höra dessa berättelser som har skapat historia.

Katherine Jeter kunde ha tagit patent på den här nya behandlingsmetoden, men det gjorde hon inte. För henne var det viktigare att läkarna så snabbt som möjligt skulle få chans att använda metoden och att patienterna skulle gynnas av den innovativa behandlingen.

Inom några veckor från den framgångsrika behandlingen av den första patienten visade Katherine Jeter bilder på sårläkningsmetoden och resultaten av behandlingen och gjorde på så vis sitt system allmänt känt. Mot slutet av 1985 hade Katherine Jeter beskrivit metoden för hundratals, kanske tusentals, sjuksköterskor och läkare på utbildningsseminarier och i texter i olika publikationer.

Den sårbehandlingsmetod hon knåpade ihop vid ett tillfälle när det verkligen gällde 1985 är det vi i dag kallar sårbehandling med negativt tryck.